Om kenneln

 Kennelnamnet grundades 1996-01-04

 Jag och min man bor i ett litet samhälle som kallas Kinna,
Vi har tre vuxna barn som har flyttat hemifrån och bildat egna familjer.
Jag har ett brinnande intresse för hundar,
 och lever i princip dygnet runt
tillsammans med våra pudlar

Mitt hundintresse startade nog redan i fosterlivet (lite skämt åsido) och min första hund, en schäfervalp hämtade jag och min lillebror när vi var omkring 10-12 år. Nu undrar ni nog när jag säger "hämtade" men det var just det vi gjorde. Det var nämligen så att vår far kände en mycket duktig uppfödare på schäferhundar, och där var vi ganska ofta på besök, och en dag *tjatade* vi till oss att den här lille krabaten skulle få följa med oss hem. Tage som uppfödaren hette visste säkerligen att valpen skulle komma tillbaks, och mycket riktigt så fick det bli. Vår mor blev inte alls imponerad när vi kom hem. Eftersom vi har allergi min bror och jag så fick den inte vara i våra sängar, utan skulle vara i köket under natten. Detta tyckte den lille krabaten inte om, utan stod där och ylade (stackarn)... Ingen av oss ville gå tillbaks med valpen igen, så jag "mutade" min lillebror med godis, och lillebror som han var så lommade han hem till farbror Tage med valpen, som bara smålog och såg väldigt nöjd ut!
Jag växte upp med hundar i släkten, min morbror var uppfödare på jakthundar, och dit gick jag (ca: 2,5 mil) dagligen under perioder när det fanns valpar.
Jag kunde sitta i timmar och bara studera dessa små underverk och jag fullkomligt njöt..
- Min farbror hade en vit dvärg pudel, som hette Pia. Hon var specialist på att gräva ner och gömma allting.
- Min äldsta bror hade en brun dvärg pudel som hette Lotta. Alla älskade denna underbara pudel! Hon visade verkligen vad ordspråket " klok som en pudel" betydde, det var en mycket lycklig liten hund skulle jag vilja säga.
- Min näst äldsta bror hade två pudlar, en svart och en vit som hette  Quini och Kathy.  Dom åkte på hundutställningar ibland  och den ena var Svensk utställningschampion. Dom hade också någon valpkull minns jag. Men eftersom han bodde i Stockholm (45 mil härifrån) så kommer jag tyvärr inte ihåg så mycket av deras hundar.
Åren gick och det passerade några hundar i mitt liv. Den första stora egna hundkärleken fann jag i en liten Papillon som vi kallade Cindy, som vi ställde ut några gånger (på hundutställning) och som jag tävlade på Bruks med, främst lydnad. Vi vann alla tävlingar som vi deltog i, det var ju väldigt kul att vinna över alla brukshundar som deltog. Cindy var så klok och hon förstod alltid när hon/vi hade vunnit, för då hoppade hon rakt upp i min famn, vilket hon aldrig gjorde annars. Vi tränade dagligen i ca: 2 timmar i ur och skur och blev ett jättebra team, men den glädjen fick inte vara i så många år. Tyvärr utvecklade vårt mellanbarn svår allergi. Vi var jätteledsna och tog kontakt med vår uppfödare. Vi var tvungna att låta lilla Cindy få leva vidare, och vara till glädje för någon annan, hon hade ju så otroligt mycket att ge, denna underbara "dam". Efter en tid fick hon komma till en familj som hade "blivit av med" en av sina hundar genom en olyckshändelse, och Cindy fick fortsätta sitt liv ungefär som hon var van vid, vilket var en förutsättning för oss när hon omplacerades. Det fungerade mycket bra för Cindy i den nya familjen, men jag var väldigt deprimerad under en lång tid. Det här var det värsta jag hade varit med om någonsin, det kändes som att lämna ifrån sig sitt barn, och jag grät dagligen i 5 år efter henne. 
Jag kände mig som en *Äng utan blommor* som en god vän sade till mig en gång. Nästan dagligen i 10 år läste jag hundannonserna i tidningen, och ibland var jag bara "tvungen" att få prata hund med någon. Jag ringde på annonser och stackars den som svarade i andra änden, för jag kunde hålla på hur länge som helst och prata hund. Under 2 års tid ringde jag till olika pudel uppfödare för att förhöra mig om hur det var med allergiframkallandet hos pudlar?
Mattias allergi blev bättre med åren och jag vågade så småningom börja hoppas igen! Min lycka blev fullkomlig den dagen i mars -93 när vi hämtade hem vår egen första pudel som vi till vardags kallade Molli... Jag glömde både tid och rum och levde som i ett lyckorus! Jag lovade mig själv att aldrig någonsin börja om med att tävla
-vare sig utställning eller lydnad (lite skrockfull). Molli skulle "bara" få vara en familjehund!
Det fick hon också vara under sina 11 år som vi hade glädjen att få vara tillsammans med henne,
men vi åker på hundutställning ibland och det är jätteroligt  - (När det går bra :o)))