Kennelnamnet grundades 1996-01-04
Jag
och min man bor i ett litet samhälle som
kallas Haratången,
Vi har tre vuxna barn som har flyttat hemifrån och bildat egna familjer.
Jag har ett brinnande intresse för hundar,
och lever
i princip dygnet runt
tillsammans med våra pudlar
Mitt hundintresse startade nog redan i fosterlivet (lite skämt åsido) och min
första hund, en schäfervalp hämtade jag och min lillebror när vi var omkring
10-12 år. Nu undrar ni nog när jag säger "hämtade" men det var
just det vi gjorde. Det var nämligen så att vår far kände en mycket duktig
uppfödare på schäferhundar, och där var vi ganska ofta på besök, och en
dag *tjatade* vi till oss att den här lille krabaten skulle få följa med oss
hem. Tage som uppfödaren hette visste säkerligen att valpen skulle komma
tillbaks, och mycket riktigt så fick det bli. Vår mor blev inte alls imponerad
när vi kom hem. Eftersom vi har allergi min bror och jag så fick den inte vara
i våra sängar, utan skulle vara i köket under natten. Detta tyckte den lille
krabaten inte om, utan stod där och ylade (stackarn)... Ingen av oss ville gå
tillbaks med valpen igen, så jag "mutade" min lillebror med godis, och
lillebror som han var så lommade han hem till farbror Tage med valpen, som bara
smålog och såg väldigt nöjd ut!
Jag växte upp med hundar i släkten, min morbror var uppfödare på jakthundar,
och dit gick jag (ca: 2,5 mil) dagligen under perioder när det fanns valpar.
Jag kunde sitta i timmar och bara studera dessa små underverk och jag
fullkomligt njöt..
- Min farbror hade en vit dvärg pudel, som hette Pia. Hon var specialist på
att gräva ner och gömma allting.
- Min äldsta bror hade en brun dvärg pudel som hette Lotta. Alla älskade
denna underbara pudel! Hon visade verkligen vad ordspråket " klok som en
pudel" betydde, det var en mycket lycklig liten hund skulle jag vilja
säga.
- Min näst äldsta bror hade två pudlar, en svart och en vit som hette Quini och Kathy. Dom åkte på hundutställningar ibland och den
ena var Svensk utställningschampion. Dom hade också någon valpkull minns jag.
Men eftersom han bodde i Stockholm (45 mil härifrån) så kommer jag tyvärr
inte ihåg så mycket av deras hundar.
Åren gick och det passerade några hundar i mitt liv. Den första stora egna
hundkärleken fann jag i en liten Papillon som vi kallade Cindy, som vi ställde
ut några gånger (på hundutställning) och som jag tävlade på Bruks med,
främst lydnad. Vi vann alla tävlingar som vi deltog i, det var ju väldigt kul
att vinna över alla brukshundar som deltog. Cindy var så klok och hon förstod
alltid när hon/vi hade vunnit, för då hoppade hon rakt upp i min famn, vilket
hon aldrig gjorde annars. Vi tränade dagligen i ca: 2 timmar i ur och skur och
blev ett jättebra team, men den glädjen fick inte vara i så många år.
Tyvärr utvecklade vårt mellanbarn svår allergi. Vi var jätteledsna och tog
kontakt med vår uppfödare. Vi var tvungna att låta lilla Cindy få leva
vidare, och vara till glädje för någon annan, hon hade ju så otroligt mycket
att ge, denna underbara "dam". Efter en tid fick hon komma till en
familj som hade "blivit av med" en av sina hundar genom en
olyckshändelse, och Cindy fick fortsätta sitt liv ungefär som hon var van
vid, vilket var en förutsättning för oss när hon omplacerades. Det fungerade
mycket bra för Cindy i den nya familjen, men jag var väldigt deprimerad under
en lång tid. Det här var det värsta jag hade varit med om någonsin, det
kändes som att lämna ifrån sig sitt barn, och jag grät dagligen i 5
år efter henne.
Jag kände mig som en *Äng utan blommor* som en god vän
sade till mig en gång. Nästan dagligen i 10 år läste jag
hundannonserna i tidningen, och ibland var jag bara "tvungen" att få prata hund
med någon. Jag ringde på annonser och stackars den som svarade i andra
änden, för jag kunde hålla på hur länge som helst och prata hund. Under 2
års tid ringde jag till olika pudel uppfödare för att förhöra mig om hur
det var med allergiframkallandet hos pudlar?
Mattias allergi blev bättre med åren och jag vågade så småningom börja hoppas
igen! Min lycka blev fullkomlig den dagen i mars -93 när vi hämtade hem vår egen
första pudel som vi till vardags kallade Molli... Jag glömde både tid och rum
och levde som i ett lyckorus! Jag lovade mig själv att aldrig någonsin börja om
med att tävla
-vare sig utställning eller lydnad (lite skrockfull). Molli skulle "bara"
få vara
en familjehund!
Det fick hon också vara under sina 11 år som vi hade glädjen att få vara
tillsammans med henne,
men vi åker återigen på hundutställning ibland och det är jätteroligt -
(När det går bra :o)))
